Sabina

Jag borde ligga i sängen och lyssna på musik. Kanske till och med sova tanken på att man inte sover bra nu för tiden. Sömnbrist har man men ändå kan jag bli pigg på dagarna.
Den här veckan har jag bara jobbat tre dagar så man har inte jobbat mycket vilket det suger för ju mindre jag jobbar, tappar jag motivationen att jobba. Jag får se vad som händer efter nyår för jag hoppas på att jag får jobba mer än vad jag gör nu för tiden. Ibland händer det att jag tänker på varför jag inte jobbar lika mycket längre. Dels för vi har extra personal, så personalchefen delar upp oss så att varje extra personal får jobba något. Dels så tror jag också att personalchefen inte vill att jag ska jobba mycket på grund av mitt mående. Samtidigt borde jag inte tänka på varför jag inte jobbar mer för jag vill inte inbilla mig om olika tankar som inte stämmer.
Som sagt får jag se vad som händer efter nyår.

De dagar som man inte har jobbat, har inte jag gjort något speciellt utan har bara tagit lugnt. Man har haft tråkigt också. Igår var jag hemma hos Tezz och det var trevligt. Det var inte bara jag utan även Ronja, Peter och Ngoc. Tezz bakade lussekatter och de var jättegoda :) Jag vet inte hur många lussekatter jag åt så nästa gång ska jag inte äta lika mycket som jag gjorde igår. Vi satt i köket och pratade om olika saker. Peter berättade om högstadiet vad som hände. Vi skrattade. Jag tror att det var mest jag och Ronja skrattade så vi hade nog skrattsjuka. Vi drack också. Jag smakade glögg av vanlijsmak, det var verkligen äckligt. Glögg är inte min smak.

Idag har man tvättat och städat inför Bajram som är imorgon. Bajram är fram till torsdag. Imorgon ska man ringa till några släktingar och "gratulera" Bajram. Min syster och hennes kille kommer på eftermiddag så det blir trevligt. På onsdag fyller min morfar år, så får man ringa tidigt på onsdag och gratulera. Det är jobbigt att inte få fira sina nära och käras födelsedagar. Det saknar jag, och önskar att jag kunde få vara med och fira nära och käras födelsedagar. Det hade jag fått uppleva om det inte hade varit krig i Bosnien. Inser att jag har väldigt svårt att släppa det här med kriget, så att jag inte vet vad jag ska göra längre. Kanske gå till T-mottagningen, men vad finns det att prata om? Det är upp till mig för jag måste kunna acceptera det här men det kan jag inte riktigt. Hur ska man kunna acceptera ett krig om man känner att det har förstört en del av mitt liv?

Jag som hatar källare, gick dit idag för att jag letade efter mitt arbete som jag hade skrivit när jag gick på högstadiet. Jag skrev om en muslimsk begravning, hur det går till. Jag kunde inte hitta mitt arbete så jag var lite sur för jag ville gärna ta med den och låna ut den till ängel skrattis så att hon kunde läsa om hur en muslimsk begravning går till. Kanske jag har slängt mitt arbete eller så får jag leta bättre. Jag hittade en liten kartong som jag tog med in i lägenheten och började kolla vad som fanns i. I kartongen hittade jag en massa papper. Hittade en del mail från min gamla mentor från högstadiet. Hittade en del brev från min syster för jag och hon var brevvänner. Hittade en del vykort från släktingar och kompisar. et var roligt att kolla igenom, speciellt brevet som jag fick från min syster för jag skrattade nästan åt allt det hon skrev till mig. Varje brev skrev hon att jag var vacker och snäll, men också skrev hon också om vi inte kunde vara brevvänner. Det var roligt att läsa för man skrev på helt annat språk. Språk utvecklas hela tiden.
När min syster och hennes kille kommer imorgon, ska jag visa läsa upp några brev för de som min syster skrev. De kommer säkert skratta åt det hon skrev.

Dessutom hittade jag två söta meddelande från Anna som hon skrev när vi gick på högstadiet. Jag blev glad när jag läste det hon skrev. Så sött.

Jag hittade också ett band från högstadiet. Ett band på teckenspråk för när jag hade teckenspråklektioner brukade vi ibland spela in och teckna. Jag skrattade åt när jag såg mig själv på TV. Till och min mamma skrattade åt mig. Jag sa hela tiden att jag var ful och det var jag. Fortfarande idag kan jag tycka att jag var ful men jag var fulare på högstadiet tanken på att jag vägde mig mer än vad jag gör nu.

Jag har en videofilm som jag inte har kollat på som jag borde göra men undviker helst. En film om Paris när jag och min klass åkte dit på en klassresa. Det var i klass 10 på högstadiet. Jag har haft snart filmen i fem år. Jag har fortfarande inte kollat på Parisfilmen att det är sjukt för jag tjatade på min gamla mentor att de skulle fixa filmen för det var vi några som ville ha den. Vi fick den. Kollade jag på filmen när jag fick? Nej, det gjorde jag inte. Jag sköt upp den hela tiden, och det gör jag fortfarande. Jag är inte klok. Både Ronja och Anna har frågat mig flera gånger om jag har sett filmen. Varje gång säger jag att jag inte har sett den. Jag har bara spolat lite fram men jag har aldrig sett filmen noga. Några månader sedan när jag var hemma hos Anna, kollade vi på skolavslutningen. Vår sista skolavslutning på högstadiet. Jag kunde inte se mig själv för jag blundade. Anna försökte hitta Paris-filmen men hon kunde inte hitta den. Så man var verkligen glad att hon inte hittade den.

Som sagt, vill jag inte se mig själv på TV.

Än så länge jobbar jag bara på fredag fast jag inte skulle ha jobbat men personalchefen sms mig för några dagar sedan och frågade mig om jag kunde jobba. Och det kunde jag. Hon frågade även om jag kunde jobba på tisdag men det kunde jag inte på grund av mitt möte som jag har på eftermiddag :)
Annars händer det inget speciellt. Borde gå på stan imorgon och shoppa lite om jag hittar något. Nya stövlar behöver jag. Kanske till och med nya kläder?

Varje dag saknar jag mina bästa och söta sysslingar Lejla och Eldar. Det går inte beskriva hur mycket jag saknar de. Och det går inte beskriva hur mycket jag älskar de.
Det är mycket man tänker på som jag inte orkar med. Jag orkar inte med mina tankar, och jag orkar inte heller med mina känslor. Tankar hit och dit. Det känns som om mina tankar handlar väldigt mycket om mina släktingar. Inte konstigt när man saknar den tiden. Den tiden innan det var krig i Bosnien. Också tankar om kriget och bilolyckan som jag ens inte vill tänka på dessa. Fan också!
Jag känner mig helt förvirrad. Min värld är kaos.