Sabina

Varje dag är jag i min egen värld. När jag är i min egen värld tänker jag för mycket att jag inte borde göra det. Jag borde inte tänka på olika saker. Jag borde inte tänka på mina negativa tankar. Och jag borde inte heller tänka på mina negativa känslor men ändå gör jag det. Min värld som handlar om dåtid. Det är inte bara dåtid utan också nutid. Min värld som handlar om livet. Inte konstigt att jag får ont i huvudet. Inte konstigt att jag äter huvudvärkstabletter ofta.
Den dagen när jag var på vårdcentralen för att prata med någon om min mage för jag hade ständigt ont i magen, oavsett om jag åt eller inte. Jag hade en sån jobbig smärta. Sjuksköterska: Det kanske är stress.

Det gick rakt in i mitt hjärta för jag kände att jag har varit stressad. Mitt jobb är lite stressad men jag kan ta det lugnt på jobbet. Jag behöver inte känna mig stressad. Men ändå har jag valt den vägen, att känna mig stressad. Jag vet inte varför jag ska känna mig stressad. Kanske för att jag vill hjälpa kunderna, att de ska bli nöjda. Kanske för att jag ska bli nöjd att jag gör en bra insats. Det är inte bara jobbet som gör mig stressad utan det är mina tankar gör mig stressad. När jag jobbar, är det inte alltid jag känner mig stressad för jag försöker ta det lugnt. Jag försöker bli bättre på det, men det är inte lätt för man har upplevt stressen i flera månader. Liksom, det är svårt att dämpa stressen.

Jag är arg på mig själv. Jag är arg för att jag har valt den här vägen för jag kan välja den andra vägen men jag kan inte. Jag vill inte. Jag vill inte på grund av rädsla. Jag vill inte på grund av hat. Jag vill inte på grund av osäkerhet. Det är så mycket hat jag har mot mig själv. När det gäller rädsla, är jag rädd inom mig.  Det är naturligt att vara rädd men jag har aldrig varit så här rädd som jag är nu förutom då när jag var med i kriget samt den dagen när jag såg bilolyckan. Man är rädd för något, och man får vara rädd. Man får försöka övervinna sin rädsla. Jag vet inte om jag kan övervinna min rädsla för jag vill inte vara rädd. Jag vill inte vara osäker på mig själv. Jag vill inte hata mig själv.

Och smärtan är tillbaka vilket jag inte alls tycker om. Smärtan som jag upplevde i våras. Inte upplevde jag den smärtan när jag var i Bosnien i somras. Eller jo... Jag upplevde den nog två gånger. Jag bara hatar den smärtan för jag vill inte uppleva den för det är obehagligt. Det gör mig rädd. Jag vet inte om jag ska andas normalt eller om jag ska ta djupa andetag som farbror doktor har sagt till mig. Än så länge har jag inte upplevt den jobbiga smärtan som jag upplevde i våras då jag tyckte att det var extremt obehagligt. Bara jag inte upplever på jobbet för då är det kört. Det var fyra ögon, det vill säga två personer hade koll på hur jag mådde. Idag är det fortfarande så.

Och jag vill skrika. Och jag vill slänga grejer. Jag är rädd för allt, för det är livet som gör mig rädd.