Sabina

Att säga ifrån är kanske inte lätt som man tror. En del har lätt att säga ifrån medan andra har svårt att säga ifrån. Att man har svårt att säga ifrån, har man sina egna orsaker.

Själv trodde jag inte att jag skulle bli bättre på att säga ifrån men idag kan jag säga ifrån till människor som jag inte kunde göra tidigare, om jag ska tänka på tiden från gymnasiet där jag hade otroligt svårt att säga nej till människor. Att jag hade svårt att säga nej till människor, var för att jag inte ville göra de besvikna. Jag ville inte göra de ledsna. Jag ville inte göra de skulle vara besviken på mig. Det fanns stunder då jag ville säga nej till människor men det kunde jag inte för jag vet att jag skulle få dåligt samvete eller må dåligt om jag inte ställde upp för de vilket jag alltid gjorde. Att jag ställde upp för människor, det har jag valt själv för jag vet hur jag är som en person men vissa stunder var jobbiga att ställa upp för jag själv mådde ju inte bra för jag hade ju mina egna problem.
Och jag tänkte på människor i första hand. Jag tänkte på mig själv i sista hand.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ifrån till människor för det hände ju väldigt sällan. Inte ens femton gånger har jag sagt ifrån. Det fanns de stunder jag var arg på mig själv för att jag inte hade sagt nej eftersom jag inte gjorde det för min skull utan för människors skull.

Jag vet inte hur många gånger min mamma och syster har sagt till mig att jag måste lära mig att säga nej, att säga ifrån. Att jag inte alltid kan ställa upp för människor. Det var inte bara mamma och min syster som sa det till mig utan även den finaste ängel har också sagt till mig att jag måste säga ifrån, och hon försökte lära mig att säga ifrån men det var ju inte lätt. Skulle jag säga nej, visste jag att jag skulle må dåligt.

Men sanningen så svek jag mig själv eftersom jag valde det som jag egentligen kunde ha valt bättre. Jag kunde ha sagt nej men hur lätt var det för mig att göra det där jag visste att det fanns någon som kunde ändra mitt beslut, som kunde pressa mig, att till slut kunde den människan få som den ville. Allt handlade om den personen så det var ju inte så lätt att bära personens problem på mig när jag hade mina egna problem. Och jag vet att det fanns stunder då den personen var besviken på mig när jag ett par gånger har sagt ifrån.
Det sägs ju att i en vänskap ska man stötta varandra och finnas där vilket jag gjorde. Jag fanns där för personen som mådde dåligt. Jag fanns inte bara där utan stöttade den personen också. Ibland kände jag mig inte tillräckligt, att jag kanske inte gjorde det tillräckligt. Jag mådde dåligt på grund av det för jag insåg hur mycket det påverkade mig. Och vid den perioden undrade jag vad gjorde jag för fel. Var jag verkligen en dålig vän som inte kunde stötta personen på ett bättre sätt?

Som sagt, så kan jag säga ifrån idag. Det ska jag vara glad för, och jag är stolt över mig själv att jag kan säga ifrån. När jag säger ifrån, är det för min egen skull, inte för någon annan skull.
När jag säger ifrån så lyssnar jag på mitt hjärta för jag vet hur min kropp skulle reagera om jag inte sa ifrån. Jag vet vad för tankar jag skulle ha. Jag vet vad för känslor jag skulle ha. De tankar eller känslor vill jag inte uppleva som jag upplevde för några månader sedan. Då jag kände att allt var mitt fel. Allt jag gjorde var fel. Mina tankar eller känslor var inte värda. Jag kan inte tvinga mig själv att göra de saker som jag inte vill. Tvingar jag mig själv, är det inte för min egen skull utan då är det för andras skull.

Jag försöker att tänka: Om den personen inte kan acceptera eller respektera mitt beslut, så ligger inte felet hos mig utan felet ligger hos den personen för jag tänker inte ta all skuld. Jag tänker inte tänka att allt är mitt fel. Jag är inte att leka med för jag är också en människa, precis som alla andra. Jag är en människa som har känslor, precis som alla andra.


Om du säger ifrån, så är det för din egen skull inte för någon annan skull. Du blir inte en sämre människa för det.