Sabina

Helgen är över.
En ny dag. En ny vecka som inte händer så mycket förutom att på torsdag ska jag till vårdcentralen och träffa läkaren som jag tidigare träffade samt göra en undersökning. Efter vårdcentralen ska jag jobba fast jag inte ville jobba, och det sa jag till personalchefen förra veckan, att jag inte kan jobba men ändå frågade hon mig. Lika bra tanken på att jag snart inte har jobbat på två veckor. Jag måste nog säga att det här är jobbigt. Det är jobbigt att det ska vara flera dagar uppehåll från jobbet. Jag börjar sakna att jobba. Nästa vecka jobbar jag ingenting. Än så länge. Nog om mitt jobb för jag känner att jag inte vill prata om mitt jobb för jag tänker ganska mycket på jobbet. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Vad är det som händer?
Det är tre viktiga frågor som dyker upp i min hjärna. Dessutom känns det som att det är fel period, där jag känner att allt är piss. Vissa dagar har jag gråtit. Som imorse på grund av saknaden och livet.

Min lillasyster som läser min blogg... Jag hoppas att hon inte berättar det här för min mamma för då kommer min mamma fråga mig hur jag mår. Jag orkar inte prata om hur jag mår. Så lillasyster... Läser du dagens inlägg, ber jag dig att du inte berättar det här för min mamma.. Lova mig det?! <3

Nu i några dagar har man tänkt på min gammelmoster. Jag har inte träffat henne snart på sex år. Sist jag träffade henne var när min gammelmoster och hennes kusin sov över hos min faster i Bosnien. Det var sommaren 2003, så det var väldigt länge sen. Dessutom saknar jag henne ibland. Det jag har funderat på, är att skriva ett brev till henne och berätta hur jag har det här i Sverige. Samt att jag ska skicka bilderna på mig, familjen och en del släktingar. Jag tror att min gammelmoster skulle bli glad, det skulle värma hennes hjärta. Suda heter min gammelmoster men kallas för Dada... Hon är så lik min farmor. Hon är en söt gammelmoster jag har :)
Den kvällen i min fasters radhus, satt jag bredvid min mamma. Jag kollade ganska mycket på min gammelmoster vilket det gjorde att jag började gråta för hon är lik min farmor. Gammelmoster grät också. Den kvällen var jobbig, för då insåg jag också att jag saknade min farmor. Och önskade att hon också var med i huset och kunde träffa sin syster för båda två hade inte träffat varandra sen kriget utbröt :(
Som sagt, ska jag nog skriva ett brev till henne. Jag ska be min mamma hjälpa mig med detta för jag är inte expert att skriva på bosniska, så jag kommer nog att lära mig. Sen ska jag fråga min faster om gammelmosters adress för jag har inte hennes adress.

Snart är det fredag. Fredag som jag ser fram emot :)