Sabina

Mina tankar försvinner aldrig för jag tänker för mycket. Varje dag tänker jag samma sak. Ena stunden kan jag tänka på det. Nästa stund blir det en annan tanke jag tänker på. Varje timme tänker jag på något. Dygnet runt. Och jag vill inte ens tänka på mina tankar. De kommer automatiskt, eller så är det jag som gör att jag tänker på något. Det är mycket tankar och mycket känslor som man vill bara lätta sitt hjärta, som man inte vill behålla allt inom sig men det går inte inte. Inte alltid lätt att vända till någon som man vill prata med för man vet inte vem man vill prata med. Och jag vill inte prata med min familj om hur jag mår. Dels för jag inte vill belasta mina problem på de. Dels för att jag inte att de ska fråga mig för jag vill inte oroa de. Om jag ska prata med någon i familjen så är det min mamma eller lillasyster för jag kan inte prata med min pappa. Jag har svårt att prata med honom om mina känslor. Sedan blir han väldig orolig och skulle fråga mig hur jag mår, och det skulle jag inte klara av. Han frågar alltid om min mage för han är orolig. Min mamma... Hon ser på mig om jag mår dåligt. Och det är jobbigt för då frågar hon mig hur jag egentligen mår. Hon vill ha svar på sina frågor men jag kan inte alltid ge hennes svar på hennes frågor för det är inte alltid lätt att prata om sina tankar och känslor. Min kära familj... Jag älskar de <3

Kanske jag borde köpa en privat dagbok där jag kan skriva ner mina tankar och känslor. Sedan att jag bränner upp dagboken. Nej, hellre pratar jag med någon för det känns bättre. Och det får jag göra om åtta dagar.